Äntligen börjar vi!

Det finns bra dagar och dåliga, eller hur? 

Skolgårdar och skolhus har en dag varje år som är bäst av alla - deras födelsedag. 

 

Konstigt nog har de inte födelsedag samma datum varje år, som vi människor. Deras födelsedag är alltid första dagen på skolåret. Alla skolgårdar och alla skolhus har en gång öppnat - en hösttermin har varit deras första, och när en skolgård första gången känner barn som går eller springer över den mot skolan, alla ungefär samtidigt på morgonen, då börjar den leva. Därför firar de sin födelsedag varje år då skolan öppnar.

 

Fast det är inte födelsedagen som gör att alla skolgårdar och deras skolhus tycker så mycket om skolstartsdagen. Det är inte därför de längtar så mycket efter den. Det som gör dem glada är att barnen kommer tillbaka. Kanske tänker de att eleverna är själva födelsedagspresenterna?

 

I flera månader har de legat där och haft tråkigt. Ingen hoppar hage. Ingen står på dem och funderar. Matsalen ligger där utan den minsta doft av mat. Pianot står ljudlöst. Inga fina bilder sätts upp. Det är tyst och tomt när alla elever har sommarlov.

 

Visst kommer det några till skolan. De som ska storstäda skolan är där tills det är färdigstädet. En hel del av skolans vuxna kommer då och då för att planera nästa skolår. De som ska leverera nya skolböcker och möbler så att skolan kan öppna igen i augusti kommer också förbi. 

 

Det är väl inget fel på vuxna egentligen, men de är inte som barn. Deras fötter springer sällan och hoppar nästan aldrig. Och de är så få. Så skolgården och skolhuset har tråkigt. Barnfötter kittlas så härligt. Barn är nåt helt annat än vuxna.

 

Men så plötsligt en dag sätter någon upp vimplar på skolgården och ”välkommen”-bonaden över skoldörren. Det är som att få på sig finkläder och både skolgården och skolan som står på den vet vad det betyder - det är äntligen dags. Alldeles snart kommer de…

 

Plötsligt börjar det!. Fötter som springer, fötter som går försiktigt i ovana finskor, fötter som tvekar lite. Fötter de känner igen väl och andra som är alldeles nya.

 

Kanske känner de sig plötsligt lite nervösa, både skolan och skolgården? ”Kommer de nya att trivas här?” ”Har det hänt något med dem jag känner som förändrar allt?” ”Kommer jag få dem att trivas här och känna att de hör hemma hos mig?” undrar de båda. Men de lugnar sig ganska snart. De är ju gjorda för att vara bra för barn. De är vana vid allt barn kan vara och känna. Framför allt: De tycker så mycket om sina elever och kommer att göra allt för att det ska bli ett varmt, lugnt, busigt, lärorikt år. 

 

”Hjälps vi åt kommer det nog bli bra” tänker de. ”Bara de av oss som kan prata berättar för varandra vad de vill och hur det känns kommer allt att gå bra”.

 

För skolgårdar och skolhus kan ju inte prata som vi. De kan bara ge oss en plats, en bas, en möjlighet att lära. Resten måste vi göra tillsammans. 

 

Men går du över skolgården när eleverna just gått eller sprungit hem kan du känna att den fnissar. För det kittlar så skönt…

 

 

 

Dela: